orellanabruden

När någon väl har försvunnit, det är då all kärlek man har egentligen kommer fram. Man visar rätt stor kärlek på sina sätt, och man tror att människan vet redan hur mycket man älskar den. Men så är det inte. När någon går bort eller något, DÅ kommer det fram. Jag trodde jag visade tillräckligt mycket för att bevisa att jag älskade & älskar min storebror utav allting annat. Det gjorde jag inte, tror jag ialla fall. Jag orkar inte leva ett liv , eller känna ett kapitel utan dig vid min sida  eller i mina tankar. För jag vill bara kunna ringa dig ifall det är något, kunna höra din röst & ditt skratt. Förr behövde jag inte ens ringa dig, för du kom hit typ varenda dag. Nu? Nu har jag inte träffat dig på 27 månader. Det är en sjukt jävligt jobbig känsla, och det är inte lätt för mig. Vem vill leva utan sin storebror som va ens allt? Som va glädjen till personen, lyckan och anledningen till alla leenden, ÄKTA leenden jag fick i mitt ansikte? Vem var det som alltid fick mig att skratta, typ nästan början utav att gråta utav skratt. Vem ska kunna göra så igen? Ingen, för ingen är som du. Ingen KAN bli som du. Det jag önskar mest utav allt annat, är att du kommer tillbaka. Jag orkar inte leva här i skitet längre, ifall du inte är med mig i boken. Mitt liv är som en jävla bok, med flera kapitel. Varenda kapitel är varenda år jag fyller, och utan dig slutar den inte. Den stannar förmodligen snart, men den slutar inte. Kommer du inte tillbaka, kommer inte jag vara kvar här. Jag tänker vara med dig. Inte leva här i skitet, för det klarar jag inte. Detta tar seriöst död på mig. Går inte en enda dag utan en tanke på dig, jag dagdrömmer på lektionerna och massa sånt, och jag brukar oftast tänka på dig. Och våra minnen. Minns du sommaren då vi skulle åka iväg och tälta med hela familjen? Jag var ungefär 8 år gammal, och du hade köpt såna här grejer som jag alltid ville ha, som man har på armarna när man ska bada. Jag va riktigt jävla lycklig, men lyckligare med att bara känna din kärlek! Och jag minns då ni trodde att jag och min mamma fyllde år samma dag, fast jag fyllde år veckan efter henne. Ni hade köpt ett halsband & örhängen, som var äkta silver.. Jag blev glad, fast ännu gladare att du var där, för jag vill inte ens fylla år när du inte är här. Det känns inte som en riktig födelsedag då.

27 månader