orellanabruden

fuck vad allting ska vara så svårt.
29 månader sen idag, seriöst, det är sjukt hur fort tiden går. jag förstår inte, har aldrig gjort det & kommer inte göra de heller. kommer ihåg ditt leende, skratt, röst osv, känns som om det var igår jag såg & hörde det sist. men det är inte så, det funkar inte så. du var anledningen till alla mina leenden, du som spred lyckan runt om mig. min sol. du var ärligt talat mitt allt, och jag vill bara att du ska komma tillbaka, göra flera minnen. jag kan inte förklara hur det känns, men jag försöker skriva så att du läser & försöker åtminstone förstå. eller.. vart är du? är du bredvid mig nu? ser du vad jag skriver, ser du att jag gråter?
jag vill veta, men samtidigt inte. varför får aldrig jag må bra? du mår förmodligen bra där du är nu, har det bättre. jag är rädd för att glömma bort dig, för jag vill inte låta det hända. jag tänker inte låta det hända. du var mitt allt, du gjorde allting åt mig, du levde & jag mådde bra  då. tanken utav att vi inte kan göra mera, inga minnen och ingenting. jag försöker vara glad efter alla bra & glada minnen vi hade  tillsammans, sen när vi kommer till sjukhuset och jag ser dig ligga  där.. jag åker till bottnen igen när jag väl mår så bra. och din begravning, alla grät, till och med prästen. jag glömmer inte bort när du dog, eller när du begravdes. jag kommer ihåg dem datumen. jag kommer inte glömma dem.
snälla bror, kom tillbaka. jag vill inte kämpa utan dig här. du var min styrka, min ögonssten. tro mig storebror, jag ser upp till dig. du är min förebild. jag älskar dig<3